Det statsfinansiella ramförfarandet har lyckats hålla tillbaka de statliga utgifter som ingår i ramarna. Enligt resultaten av granskningen lönar det sig att fortsätta bedriva en regelbaserad finanspolitik baserad på det statsfinansiella ramförfarandet.
I denna särskilda berättelse till riksdagen redogörs för de viktigaste iakttagelserna och rekommendationerna i samband med den revision som Statens revisionsverk genomfört med avseende på effekterna av ramförfarandet i statsfinanserna som finanspolitiskt styrinstrument under valperioden 2007– 2010. Berättelsen, som omfattar hela valperioden, följer OECD:s rekommendationer och är en extern utvärdering av finanspolitiken.
Det statsfinansiella ramförfarandet har lyckats hålla tillbaka de statliga utgifter som ingår i ramarna. De statsfinansiella ramarna höll hela valperioden. Ramen höll också under 2009 då Finlands bnp sjönk mer än någonsin tidigare under landets självständighet. Beredningsprocessen för ramarna och anknytande ansvarsfördelning är tydliga. Men beredningen lider av tidspress och den allmänna planeringsspiralen inom förvaltningen. Integreringen av lagberedningen och ramförfarandet i statsfinanserna behöver förbättras. Pris- och strukturkorrigeringarna i de statsfinansiella ramarna liksom ställningstagandena till ramprocessen bör bli mer öppna och transparenta.
Den största delen av budgetanslagen och följaktligen också av de anslag som hör till ramen är lagstadgade. Av detta följer att en nyallokering av anslagen ofta kräver politiska beslut också när det gäller interna överföringar inom förvaltningsområdet. Det faktiska spelrummet är således mycket begränsat. Utgiftsstrukturerna och deras nödvändighet borde faktiskt då och då ses över. Den strategi som man gått in för under åren med snabb ekonomisk tillväxt har lett till att den gamla utgiftsstrukturen hänger med från en regeringsperiod till en annan, eftersom det inte görs några prioriteringar. Verkliga nyallokeringar kräver också en omräkning av förvaltningsområdenas baskalkyler.
Det är nödvändigt att fastställa sambandet och samstämmigheten i fråga om definitionen av de finanspolitiska målen och utgiftsnivån i ramarna för statsfinanserna. Utgiftsnivån i de statsfinansiella ramarna är inte konsekvent och öppet härledd ur målen för hållbarheten i den offentliga ekonomin. Målen för en hållbar offentlig ekonomi har inte uppnåtts.
Näringslivets forskningsinstitut ETLA har gjort en undersökning om hållbarhetsgapet och de osäkerheter som anknyter till det. I ETLA:s hållbarhetskalkyl, som grundar sig på en stokastisk befolkningsprognos, beaktas den osäkerhet som är förknippad med befolkningsprognoser. Dessutom är sättet att beräkna utgifterna för hälsovård och omvårdnad baserad på såväl åldersstruktur som mortalitet. Med detta beräkningssätt ökar utgifterna för hälsovård och omvårdnad mindre än vid beräkningar som huvudsakligen grundar sig på åldersstrukturen. Även om ETLA:s kalkyler beträffande hållbarhetsgapet är lägre än övriga institutioners, visar de att möjligheten att upprätthålla en välfärdsstat av nuvarande omfattning är förenad med avsevärda risker. En noggrannare kalkyl görs senare under ETLA:s forskningsprojekt, men utifrån tidigare resultat förutsätter man att skatteuttaget 2030 med cirka 30–40 procents sannolikhet kan vara fem procentenheter högre än i dag. Om exempelvis befolkningsutvecklingen och placeringsintäkterna skulle leda till denna utveckling, där behovet att höja skatterna förefaller att överstiga fem procentenheter, och en allvarlig finanskris då skulle inträffa, vore välfärdsstaten verkligen hotad.
Enligt granskningen är finansieringsgrunden för välfärdsstaten i dess nuvarande form och omfattning i allvarlig fara. Med nuvarande finansieringsformer kommer kommunerna inte att kunna klara av de uppgifter som enligt lag åligger dem, utan att höja kommunalskatten.
Ramarna för statsfinanserna täcker bara cirka en tredjedel av utgifterna för hela den offentliga ekonomin. Detta orsakar problem med tanke på hållbarheten i den offentliga ekonomin, eftersom det utgiftstryck som befolkningens åldrande medför är särskilt inriktat på kommunala tjänster och socialskyddsfonder. Därför har ramarna för statsfinanserna begränsade möjligheter att vara ett instrument som tryggar en långsiktigt hållbar offentlig ekonomi. Enligt Statens revisionsverk är det viktigt att man vid bedömningen av reglersystemet inom den finländska finanspolitiken och framför allt nivån på ramanslagen beaktar de anpassningsbehov som hållbarheten förutsätter. I den framtida utvecklingen av det finanspolitiska regelverket och vid uppställningen av målen för den kommande valperioden borde större vikt fästas vid hållbarhet.
Enligt resultaten av granskningen lönar det sig att fortsätta bedriva en regelbaserad finanspolitik baserad på det statsfinansiella ramförfarandet. Det är lämpligt att utvidga de statsfinansiella ramarna till allmänna ramar för den offentliga ekonomin genom att i ramarna innefatta de statliga fonder som står utanför budgeten samt kommunekonomin med avseende på finansieringsförhållandet mellan staten och kommunerna. Det är viktigt att avgöra om det, på det sätt som anges i 87 § i grundlagen, längre finns nödvändiga förutsättningar att sköta bestående statliga uppgifter via fonder utanför statsbudgeten, och om så inte är fallet borde fonderna inlemmas i statens budgetekonomi.
Dimensioneringen av ramarna borde öppet och tydligt härledas ur målen för en hållbar offentlig ekonomi. Dimensionerna för valperiodens första ram har avgörande betydelse för hur de finanspolitiska målen och ramsystemet fungerar. Det är viktigt att uppställningen av målen för en hållbar offentlig ekonomi och dimensioneringen av ramarna (utgiftsnivån) grundar sig på realistiska antaganden och förväntningar om den ekonomiska utvecklingen samt beaktar de risker som är förknippade med den ekonomiska utvecklingen och den finländska ekonomin.
Till följd av ramarnas bindning till valperioden kan det finnas risk för avbrott i den finanspolitiska linjen. För ramarna som omfattar hela den offentliga ekonomin är det nödvändigt att finna ett förfarande som kan användas för att säkerställa dels en linje som tryggar en hållbar offentlig ekonomi, dels kontinuiteten i en långsiktig ekonomiplanering som sträcker sig över valperioderna. I synnerhet är det av vikt att reglera de utgifter som genom beslut under valperioden överförs till kommande valperioder.
Bilagefiler
