Jag skulle kunna avsluta texten här genom att svara ”nej, det gör den inte”. Med tanke på de som är intresserade av lite mer detaljerade argument svarar jag på frågan också genom att belysa historien, jordbrukspolitiken och den ekonomiska vetenskapen. Ifjol publicerade revisionsverket en revisionsberättelse om jordbruksinvesteringar och resultaten av den är fortsatt mycket aktuella.
Skribenter
Att revisionen Investeringsstöd för jordbruket (länk) är aktuell beror inte nödvändigtvis på att revisionen skulle vara utmärkt, utan på att trenden i de långsamma förändringarna i jordbruksproduktionen verkar vara ofrånkomliga.
Den överraskande bristen på köttfärs har fått mycket utrymme i offentligheten och politikerna har vaknat till insikt om vikten av att försvara jordbruket och jordbrukarna i Finland. Efter upptäckten av bristen har man tittat på statistiken och noterat att antalet gårdar minskar. Detta har gett en aha-upplevelse: antalet gårdar minskar, köttfärsen räcker inte till för handeln.
Minskningen av antalet gårdar är inte orsaken till bristen på köttfärs. Om minskningen skulle orsaka brist skulle mjölken ha tagit slut i Finland redan för länge sedan. Antalet mjölkgårdar har halverats under de fem senaste årtiondena. Per varje hundra mjölkgårdar som fanns år 1970 finns endast två kvar år 2025.
Mjölkgårdarna är ett bra exempel också såtillvida att i Finland är produktionen av köttfärs kopplad till mjölkproduktionen. Produktionssättet resulterar i att det uppstår nötkött i samband med mjölkproduktionen. Utöver antalet mjölkgårdar har antalet kor minskat stadigt redan under en lång tid. Långsammare än minskningen av antalet gårdar. Enskilda kors mjölkproduktion har effektiverats och i dag producerar korna tre gånger mer mjölk jämfört med för 50 år sedan. Av detta följer givetvis att den produktion av kött som sker i samband med mjölkproduktionen minskar något. Orsakar det här brist? Också den här gången är svaret ”nej”.
Det är helt möjligt att producera köttfärs eller nötkött utan samband med mjölkproduktionen. Detta görs i stor utsträckning ute i världen och också i Finland har man börjat göra det i allt högre grad. Den separata köttproduktionen ökar eftersom köttkonsumtionen ökar eller fortsätter som tidigare, trots att vi dricker mindre mjölk. Köttkonsumtionen fokuserar också alltmer på de bättre delarna av nötkroppen. Konsumenterna köper främst filéer och stekar som bitar – och då man sällan tillreder stek hemma gör man klokt i att fundera på varför det ibland kan vara förmånligt att äta biff på restaurang. Övrigt kött måste antingen malas eller förädlas till färdigmat. När det gäller dessa produkter godkänner konsumenterna även andra delar av djuret.
Då man tänker på bevarandet av produktionen är koncentrationen av produktionen, ökningen av gårdsstorleken och minskningen av antalet gårdar delvis också en positiv omständighet. I revisionsverkets revision noterades överraskande nog att lönsamhetsproblemet, som är en mycket aktuell fråga i offentligheten, inte rör alla gårdar.
Gårdar som har tydliga planer på att fortsätta verksamheten och som investerar ofta är inte olönsamma.
Låt oss studera mjölk- och köttgårdarna: De gårdar som gjorde investeringar 2015–2022 hade en lönsamhetskoefficient som var större än 1. De genererar alltså en tillräcklig ränta och lön för det investerade kapitalet och arbetet. Om investeringarna var fler än en under denna period, verkar lönsamheten till och med förbättras något.
I Finland har utvecklingen redan lett till en sådan gårdsstorlek att stora och investerande gårdar börjar överge den traditionella familjejordbruksmodellen i fråga om ägararrangemangen. Med tanke på fortsättningen har denna trend sina fördelar. Efter att en tillräcklig storlek har uppnåtts uppstår en separation mellan ägande och arbete. Då är det lättare att omvandla arbetet till lönearbete, det uppstår ett naturligt incitament för arbetsmängden och för en lönearbetsmarknad.
Omvandlingen till lönearbete gör också att ägandet binds i mindre utsträckning till gården. Det blir lättare att överlåta ägandet när man inte behöver hitta någon som tar över gården bland de egna arvingarna. Det är lättare att sälja delägarskap till nya ägare än att sälja hela gården. Trots att det totala antalet gårdar har minskat, har antalet gårdar som drivs som aktiebolag ökat.
Det går inte att få information om gårdarnas juridiska form per produktionsinriktning från Naturresursinstitutets öppna informationskällor. Riktningsgivande information om mjölk- och köttgårdarnas juridiska form kan fås från det material om investeringsstöd för jordbruket från åren 2015–2022, som revisionsverket använde i sin revision.
Av de mjölk- och köttgårdar som gjorde investeringar drevs så många som tio procent som aktiebolag (Bild 3). Detta gör att aktiebolagsformen är klart vanligare bland dem än i det övriga jordbruket. Av alla gårdar är mindre än fyra procent aktiebolag. Det är också beskrivande att mer än 20 procent av statens investeringsstöd för mjölk- och köttgårdar gavs till köttgårdar i aktiebolagsform. På basis av materialet om investeringsstöd investerar gårdar som drivs som aktiebolag oftare och är i genomsnitt lönsammare än gårdar som har en annan juridisk form.
Varför finns det då ingen köttfärs i butiksdisken? Det handlar om att marknaden fungerar dåligt. Det går långsamt att reglera köttproduktionen, men det är ändå inte omöjligt. Man skulle kunna justera konsumtionen enkelt genom priset. Det skulle inte råda någon brist om affärerna skulle prissätta köttfärsen enligt efterfrågan. Nu har affärerna tomma hyllor eller begränsar kundernas inköpsmängder hellre än att höja priset. Situationen är märklig. Av någon anledning vill affärerna hålla priset nere och hyllorna tomma. Så fungerar det inte med kaffe, som också är en lockprodukt på samma sätt som köttfärs. Kaffepriset har stigit enormt och konsumtionen har anpassat sig. Om priset steg skulle samma sak hända i fråga om köttfärs.
En prisökning skulle inte heller innebära hungersnöd i Finland. Det finns många produkter som kan ersätta köttfärs. Köttfärs görs förutom av nöt också av gris och fjäderfä. Vid måltiderna är det vanligen också möjligt att minska mängden nötkött per portion. Det handlar om normala konsumentval, där en faktor som reglerar valet är priset. Trots att man helst skulle äta oxfilé och kaviar ersätts de ofta med färdiga köttbullar och fiskpinnar.
Också för jordbrukarna – eller kanske mer beskrivande för producenterna – vore det bra om efterfrågan syntes i priset. Då skulle även producentpriserna stiga inom en viss tidsperiod och incitamentet att producera mer skulle vara större. Tomma köttfärsdiskar är i själva verket ett hot mot produktionen av köttfärs. Om priserna hålls nere på konstgjord väg börjar produktionen sjunka på ett sätt som gör att det räcker länge att öka den igen. Då skulle de som äter köttfärs sannolikt bli tvungna att äta utländsk köttfärs, som skulle kosta ännu mer.
