Rapport om övervakningen av finanspolitiken 2021

Rapporten om övervakningen av finanspolitiken behandlar bland annat finanspolitikens dimensionering, konjunkturläget, de finanspolitiska styrmedlens situation och planeringen av de offentliga finanserna under coronapandemin. Även framtidsutsikterna för EU:s finanspolitiska ramverk och realismen i finansministeriets ekonomiska prognos behandlas.

De offentliga finanserna återhämtar sig något snabbare än väntat från den svacka som coronakrisen orsakat. Den offentliga skulden i förhållande till bruttonationalprodukten har ökat betydligt i Finland under coronapandemin, men ändå måttfullt i jämförelse med resten av EU. Den stora skuldsättningen 2020 och 2021 har i praktiken skett med nollränta, vilket stöder de offentliga finanserna under de närmaste åren. Det föreligger en risk för att ränteutgifterna stiger i framtiden. Därför är det viktigt att säkerställa att målet om att stabilisera den växande skuldkvoten, som ingår i regeringens färdplan för hållbarhet, uppfylls.

Regeringens finanspolitik stimulerade nationalekonomin på ett ändamålsenligt sätt under coronaåret 2020. Offentliga utgifter användes för att stödja ekonomin under recessionen och för att jämna ut konjunkturen. År 2021 ser ekonomin ut att växa kraftigt samtidigt som finanspolitiken verkar lös. På grund av detta kan den finanspolitiska impulsen under hela 2021 visa sig skärpa konjunkturläget. De konjunkturstimulerande åtgärderna är dock fortfarande motiverade 2021 för att säkerställa att ekonomin återhämtar sig efter krisen. Den finanspolitiska impulsen 2022 är enligt en preliminär bedömning åtstramande och konjunkturutjämnande.

De mål för de offentliga finanserna som ställts upp i planen för de offentliga finanserna våren 2021 är flexibla, men uppfyller kraven i lagstiftningen. Planen för de offentliga finanserna färdigställdes först 12.5.2021, vilket inte följer den tidsfrist som fastställs i förordningen. Uppföljningen av utgiftsbegränsningen för den kommunala ekonomin togs dessutom bort från planen med hänvisning till inrättandet av välfärdsområden, även om inga beslut ännu har fattats om utgiftsbegränsningens framtid.

Den inhemska lagstiftningen och EU-lagstiftningen betonar stärkandet av de offentliga finanserna när undantagsförhållandena upphör. Statsrådet borde beakta behovet av lagenlig stärkning i den finanspolitiska planeringen för 2023. Eventuella nya skatte- och utgiftsbeslut för 2023 borde till sitt nettobelopp vara i linje med stärkningsbehovet. Med nuvarande beslut och utsikter är de offentliga finanserna sannolikt på väg att stärkas på det sätt som avses i den finanspolitiska regleringen.

Statens ramutgifter har tydligt ökat under valperioden. Detta har varit möjligt eftersom ramarna avskaffades 2020 och eftersom undantag och höjningar gjordes i ramnivån från och med 2021. En stor del av dessa förändringar har orsakats av coronapandemin. De ökade ramutgifterna beror delvis på flexibiliteten i regeringsprogrammet och i det ursprungliga rambeslutet, såsom att utnyttja den nya mekanismen för undantagsförhållanden. Besluten som fattades under våren 2021 om att höja ramen för 2022 och 2023 bröt tydligt mot ramsystemets principer. Det är viktigt att ramsystemet även i framtiden fungerar som ett trovärdigt medel för långsiktig planering av statens utgifter.

Undantagsklausulen som infördes i EU:s finanspolitiska reglering våren 2020, och som tillåter avvikelser från målen för de offentliga finanserna, gäller till slutet av 2022. Innan undantagsklausulen upphör att gälla kommer EU att behandla eventuella ändringar i det finanspolitiska ramverket. EU-ländernas finanspolitiska revisionsorgan, såsom revisionsverkets finanspolitiska övervakning, anser att det är viktigt med tydliga och väl genomarbetade regler som stöder skuldhållbarheten.