Det viktigaste i finanspolitiken är att trygga företagens likviditet och förhindra konkurser och massarbetslöshet

De finanspolitiska åtgärderna måste vara aktuella, omfattande, relevanta och gälla bara under viss tid. Så länge som restriktioner gäller i Finland och i våra viktigaste handelspartnerländer är det omöjligt att genom finanspolitiken stimulera ekonomin med sedvanliga metoder, som byggprojekt (bl.a. på grund av dålig tillgång på råvaror) eller skattelättnader för hushållen. Det beror på att både utbud och efterfrågan ligger nere och inte reagerar på stimulansåtgärderna. Samordning med handelspartnerländerna och framför allt inom EU är av största vikt, inte bara inom finanspolitiken utan också i fråga om restriktionerna, eftersom de ger upphov till negativa externa effekter på grannländers och handelspartners ekonomier. Å andra sidan har restriktionerna positiva externa effekter på den smittsamma sjukdomens spridning och på belastningen på hälso- och sjukvården. Detta är i högsta grad sant i Finland som är en liten öppen ekonomi.

Tills restriktionerna avvecklas och den exponentiella spridningen av viruset mattas av, kan man inom finanspolitiken inte göra annat än anpassa sig till krisen och en tillfällig nedgång i BNP. Det betyder ändå inte att finanspolitiken har förpassats till kulisserna, tvärtom. Finanspolitiken har två extremt viktiga funktioner.

Framför allt måste man genom finanspolitiken se till företagens likviditet, och indirekt också bankernas likviditet. Som en följd av krisen och restriktionerna drabbas många i grund och botten sunda företag av problem. Orsaker är bland annat försenade leveranser från utlandet, bortfall av kunder på grund av reseförbud eller att ett kundföretag inte kan betala sin beställning eller verksamhetsstället måste stänga helt på grund av restriktionerna. Uteblivet kassaflöde försvagar företagens betalningsförmåga och kreditvärdighet, vilket kan leda till att bankerna är försiktigare med utlåningen. Då måste staten ingripa med statsgarantier och statliga lån. Det är också möjligt att sätta in finanspolitiska åtgärder för att uppnå en positiv effekt. Regeringen har svarat på dessa frågeställningar bland annat genom att öka Finnveras befogenheter.

För det andra måste man genom finanspolitiken se till att företagen inte försöker bibehålla betalningsförmågan primärt genom uppsägningar. Forskningsrön visar att den strukturella arbetslösheten ökar till följd av konjunkturnedgång. Kortvarig arbetslöshet blir långtidsarbetslöshet – vilket hände under lågkonjunkturen på 1990-talet. Högst sannolikt är den akuta situationen övergående, och företagen blir tvungna att hitta ny arbetskraft när efterfrågan ökar efter krisen. Det bromsar upp företagens möjligheter att ta igen den förlorade produktionen. Med hjälp av utkomstskyddet för arbetslösa är det möjligt att säkerställa hushållens betalningsförmåga, åtminstone i viss utsträckning. Utkomstskyddet har också en automatisk stabiliserande effekt, men det kan inte minimera de onödiga rekryteringskostnaderna och förlusten av humankapital på lång sikt, när den värsta krisen har passerat. Finanspolitiska metoder måste göra det möjligt att tillgripa permitteringar och förkortad arbetsvecka samt tillfälligt bidra till lönekostnaderna. Även enskilda företagare och näringsidkare behöver stöd för sin utkomst och sina verksamhetsbetingelser. Motsvarande åtgärder visade sig vara effektiva i Tyskland och Schweiz under finanskrisen och har igen tagits i bruk i stor skala. Regeringen söker för närvarande genom trepartsförhandlingar hitta åtgärder för att påverka situationen. Det säger sig självt att ju fortare åtgärder vidtas, desto bättre.

Finanspolitiken bör väcka förtroende hos marknaden och medborgarna

Utöver de två ovan nämnda viktigaste komponenterna bör man genom politiken och i synnerhet finanspolitiken väcka marknadens och medborgarnas förtroende för att staten och den offentliga sektorn gör allt som behövs för att avhjälpa krisen. Psykologiska faktorer spelar en betydande roll på marknaden, och i dessa tider är det absolut nödvändigt att man inom finanspolitiken beaktar detta. Med den logiken är det till och med möjligt att motivera ett i teorin obegränsat krispaket, som till exempel i Tyskland.

En sådan politik är förknippad med många risker, av vilka en del kan slå in, exempelvis realisering av företagsgarantier. I detta avseende har de offentliga organisationerna i Finland det relativt väl ställt, med en hållbar offentlig skuldsättning, åtminstone på kort sikt. Inom finanspolitiken måste man vara beredd på att skuldbeloppet (speciellt i förhållande till BNP) kommer att öka kraftigt till följd av krisen. Detta understryker vikten av att bedriva kontracyklisk finanspolitik även under en högkonjunktur, för att säkerställa fiskalt handlingsutrymme i krisläge.

Slutligen finns det ytterligare två dimensioner som anknyter till den aktuella situationen och den finanspolitik som den kräver. För det första, trots att Finland har relativt gott om fiskalt handlingsutrymme, är det nödvändigtvis inte så i andra euroländer, som exempelvis Italien där restriktionerna har skärpts och hälso- och sjukvården är överbelastad. Det är inte långsökt att hävda att detta kan orsaka sådan instabilitet inom euroområdet som måste åtgärdas.

Den andra dimensionen är att det för närvarande är mycket svårt att förutspå hur länge krisen kommer att pågå. Det gäller att inom finanspolitiken vara beredd på att restriktionerna fortsätter att gälla efter 13 april och att den ekonomiska chocken inte begränsas till första kvartalet. Även om vi i Finland lyckas få spridningen av viruset under kontroll och gradvis kan lätta på restriktionerna i hemlandet, kan det vara svårt eller rentav bortkastat med sedvanliga ekonomiska stimulansåtgärder om våra grannländer och handelspartner håller kvar sina restriktioner.

Hushållens konsumtion kan stimuleras med finanspolitiska medel först efter undantagstillståndet

Efter att restriktionerna på hushållens konsumtion och produktionen har lindrats eller avvecklats kan det vara dags för normala stimulansåtgärder. Då kan man på vardera sidan av marknaden reagera på dem. Dessutom bör EU-länderna så mycket som möjligt samordna stimulansåtgärderna eftersom fiskal stimulans i ett land sannolikt har betydande positiva externa effekter. Stimulansåtgärderna bör också gärna planeras väl på förhand så att de kan sättas in när det är dags.

Likaså bör man överväga att avgränsa både omfattningen och längden av de normala stimulansåtgärderna. Människorna skjuter nu upp konsumtionen, och när det värsta av krisen har passerat och restriktionerna har avvecklats, kommer hushållens konsumtion säkert att ge en stark stimulerande impuls till ekonomin. Självfallet förutsätter detta att man med de tidigare åtgärderna har lyckats förhindra utbredd arbetslöshet och masskonkurser, så att produktionen kan tillgodose ökande efterfrågan när krisen lättar. Därför är åtgärderna under det djupaste krisskedet av största vikt för ekonomins återhämtning: Ju bättre man med finanspolitiken lyckas förhindra massarbetslöshet och konkurser, desto billigare och snabbare blir det att haka på när konjunkturen vänder uppåt.

Det bör noteras att en del av konsumtionen, speciellt konsumtionen av tjänster, inte kan skjutas upp. Den har med andra ord gått förlorad, utan chans att komma ikapp. Sådant oåterkalleligt inkomstbortfall kommer att drabba åtminstone välbefinnandesektorn. När hushållens konsumtion börjar öka efter krisen är det också sannolikt att den inte riktas jämt till alla branscher och inte kompenserar jämt för den förlorade försäljningen. Både konsumtionen och exporten torde tack vare konsumtionen i hushållen och handelspartnerländerna ändå öka kraftigt när krisen och viruset är överståndna. Då är det möjligt att marknadspsykologin bidrar till ekonomins återhämtning, medan den i nuläget har motsatt effekt.