Pandemin av coronavirus covid-19 har orsakat en samtidig efterfråge- och utbudschock i världsekonomin. De största kostnaderna för pandemin uppkommer genom åtgärderna att stoppa den. Den ekonomiska krisens förlopp består av åtminstone följande två steg: Under det första skedet inför Finland och våra handelspartnerländer restriktioner som lägger sordin på hemmamarknaden och exportmarknaden och gör det omöjligt att driva en normal expansiv finanspolitik. När restriktionerna sedan avvecklas, går vi in i följande fas då utbudet och efterfrågan återhämtar sig. Statens revisionsverk inleder en serie blogginlägg om coronaviruspandemins konsekvenser för ekonomin.
Skribenter
Jenni Kellokumpu
Senior ekonom, ED
Övervakning och tillsyn
Restriktioner må vara nödvändiga för att skydda hälso- och sjukvårdssystemet och befolkningen, men dessvärre stärker de chockeffekten på Finlands ekonomi på kort sikt. Utöver den ursprungliga chocken har också de restriktioner som vi och våra handelspartner[1] infört en uttalat negativ effekt på affärsverksamheten. I denna kontext är Finland – en liten öppen ekonomi som exporterar kapitaltillgångar – synnerligen sårbar. Figuren nedan beskriver hurdana direkta och indirekta konsekvenser coronachocken har för Finlands ekonomi.
Coronakarantän samt nedstängning av skolor och servicenäringar minskar utbudet av arbete och sätter stopp för produktionen. Samtidigt orsakar coronaviruspandemin en kraftig efterfrågechock. Denna minskar efterfrågan på service, speciellt inom turism och restaurang- och välbefinnandetjänster. Försämrade utsikter inom de här sektorerna spiller sedan ut på andra sektorer. I slutändan orsakar de osäkerhet för företag och hushåll och påverkar bland annat marknaderna för konsumtionsvaror och bostäder. Den internationella handeln drabbas svårt av åtgärderna.
Ett hittills okänt coronavirus och myndigheternas restriktioner ger också upphov till osäkerhet som ytterligare försvagar företagens verksamhetsmiljö. I avsaknad av säkerhet om framtiden är det i nuläget svårt att planera med lång sikt. Till följd av osäkerheten kopplar också de psykologiska effekterna av krisen tag om aktörerna inom ekonomin.
I ekonomiskt bistra tider styrs reaktionerna i hushållen och företagen och på finansmarknaden ibland mer av känslor än ekonomiska fundamenta. Ekonomen John M. Keynes beskrev detta fenomen, som han kallade ”Animal Spirits”, eller djuriska drifter, redan 1936. Exempelvis innan finanskrisen slog ut beviljade finansmarknadsaktörer, uppeggade av högkonjunkturen, lån till samtliga euroländer till samma pris, oavsett eventuella underskott i bytesbalansen och de offentliga finansernas skick. Enligt de kända ekonomerna George A. Akerlof och Robert. J. Shiller ankommer det på regeringarna att genom finanspolitiken ingripa i sådant beteende.
Ekonomin backar även i Finland
Det säger sig självt att när produktionen avstannar och efterfrågan krymper så blir följden en ekonomisk kräftgång. Hela världsekonomin backar, och detsamma gäller Finland. Enligt Näringslivets forskningsinstitut Etla (16.3.2020) kommer Finlands BNP att minska med 1–5 procent i år till följd av coronaviruspandemin. Det mest positiva utfallet kan vara möjligt om pandemin fås under kontroll i Europa under mars–april. I detta positiva scenario tar EU-länderna också samordnade krafttag för att stimulera ekonomin.
Det sannolika är trots allt att restriktionerna hålls kvar längre än beräknat i både Finland och Europa, och det är inte heller uteslutet att viruset drabbar Kina en till gång. Finlands Bank förutspår också i sin prognos av 18 mars 2020 att BNP kommer att minska med 1,5–4 procent i år till följd av nedgång i exportefterfrågan och hushållens konsumtion.
Trots att restriktionerna stärker den ekonomiska chocken på kort sikt är det mycket sannolikt att de på lång sikt får en positiv effekt även på ekonomin. Genom att reagera i rätt tid kan det vara möjligt att i stället för fullskaliga åtgärder tillgripa lindrigare alternativ, som tillåter att människor rör sig och (distans)jobbar.
Restriktionerna förlänger visserligen de direkta konsekvenserna för folkhälsan och samhällsekonomin, men för det mesta reducerar de konsekvenserna på lång sikt. Det är också möjligt att åtgärderna ingjuter förtroende för myndigheterna och samhällsfunktionerna, vilket kan ge en god grund för ekonomins återhämtning.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att samhällsekonomin påverkas av olika faktorer under krisens gång, vilket bör beaktas i de finanspolitiska besluten. Det är möjligt att vi står inför en likadan djupdykning inom realekonomin som under lågkonjunkturen på 1990-talet. Om vi med hjälp av finanspolitiken inte lyckas få hushållen och företagen att lita på att vi klarar krisen, är det möjligt att krisen lämnar djupa spår som tar årtionden att läka. Lyckligtvis har den offentliga ekonomin nu betydligt bättre kapacitet att reagera på hushållens och företagens kärva läge än under lågkonjunkturen på 1990-talet.
[1] Och restriktioner som våra handelspartners handelspartner inför.
