Politiska beslut ska tas utifrån en realistisk människosyn

Beteendeekonomin utgår från att de individuella beteendemönstren åtminstone bör tas i beaktande och eventuellt även utnyttjas vid planeringen av policyåtgärder. I den offentliga och politiska debatten talar man oftast om värderingar och inte om beteende. Värderingarna står för allmänt accepterade och önskvärda beteendemönster, såsom frihet och ansvar, ärlighet och rättvisa, flit och företagsamhet, tolerans och omtanke. Ändå borde vi i debatten ge plats för sådana handlingssätt som är mindre eftersträvansvärda, såsom lättja, oärlighet, bristande självdisciplin och ansvarssmitning – utan att ta ställning till huruvida egenskapen är önskvärd eller inte.

Jag anser att ett av de beteendemönster som inte utnyttjats tillräckligt är människans inneboende benägenhet att slå dank. Allmänt taget fungerar ambitionen att slippa anstränga sig som en utmärkt motivation för produktionshöjande innovationer: bara det effektivaste sättet att utföra en uppgift duger för en person som vill åstadkomma någonting med minimal ansträngning. I samhällsdebatten tilldelas arbete oftast emellertid ett egenvärde, eftersom arbete har en stark koppling till utkomst. Arbete kan också användas i en vidare bemärkelse för de ansträngningar och den tid som krävs för att utföra en uppgift. Att uppskatta lättja skulle kräva att vi minskar på arbetet för alla – att vi kontemplerar på vilket sätt uppfyllandet av samhällets normer och mål ska bli det lättaste och smidigaste handlingsalternativet.

Beteendeekonomi är en byggsten i faktabaserad politik

Människors val styrs av olika incitament. Det kommer an på de politiska beslutsfattarna att de kan identifiera de incitament som styr individers handlingar och begagna dem för att uppnå större samhälleliga mål. En lösning är att ta in beteendevetenskapliga insikter i planeringen av policyåtgärder.

Beteendeekonomi kompletterar uppfattningen av den rationella aktör som förekommer i olika ekonomiska modeller. Den hjälper oss att förstå de typiska tankefel som vi gör bland annat när vi ska uppskatta sannolikheter eller hur vi förhåller oss till vinst och förlust. Beteendeekonomi vill också lyfta fram hur människors beteende är beroende av omvärlden och de tillgängliga valmöjligheterna.

Ett exempel är det brittiska konceptet Behavioural Insights (BI) som ska ge kostnadseffektiva och lättanvända tjänster samt en realistisk modell för människans beteende som kan användas som underlag för beslutsfattandet. Genom interventioner som baserar sig på beteendeinsikterna vill man åstadkomma en specifik och tydligt definierad beteendeförändring. Utfallet mäts med hjälp av randomiserade fältförsök. I Finland har vi tangerat vid motsvarande tankegångar i experimentet med basinkomst, och de första fältförsöken som baserar sig på BI-metoden förväntas 2018.

BI-interventionerna kan ses som ett lättare alternativ till lagstiftning. Istället för att man lagstiftningsvägen slår fast en målsättning och sedan med hjälp av till exempel sanktioner ser till att den uppfylls försöker man med enkla och attraktiva metoder att uppmuntra eller ”knuffa” (eng. ”nudge”) människor att ändra på sitt beteende. Interventionernas fokus har alltid varit att åstadkomma eftertraktade ändringar i det individuella beteendet. Om målet är att människorna ska hitta jobb eller vara friskare, ska man först utreda vilka faktorer i nuläget står i vägen för detta och sedan försöka påverka just dessa faktorer. De randomiserade försöken är viktiga för fastställandet av interventionens utfall och dessutom ger de lärdomar om det konstateras att det önskade utfallet uteblir.

Randomiserade försök är en av byggstenarna i faktabaserad politik. Självfallet ger försöken inte entydiga rätta svar på komplexa frågor om människors beteende och samhället. Beslutsfattarna bör även framöver tänka på vilken fråga som varit utgångspunkt för försöket och vilka osäkerhetsfaktorer som är förknippade med svaret. Randomiserade försök kan ändå användas som ett verktyg med vilken vi kan fokusera på väsentliga och grundläggande aspekter i fråga om policyåtgärdernas effekter. Vi får svar på både vad som fungerar och varför det fungerar. Försöken möjliggör kumulativ datainsamling som i kombination med teoribildning och andra metoder höjer kvaliteten på samhällsdata.

Vågar vi fatta verkningsfulla beslut?

Det går inte att överdriva betydelsen av att vi genuint ställer frågor om på vilket sätt och varför policyåtgärder påverkar människors beteende och vardag. Människor kan ha mycket olika möjligheter att göra val och utnyttja information, och det innebär att en policyåtgärd kan få mycket olika effekter på dem. En tillika positiv och negativ aspekt vid bedömningen av utfallet för policyåtgärder är att människor för det mesta är anpassningsbara och försöker hitta de fördelaktigaste aspekterna i förändringar. Ju mer information det finns om individernas beslutsmiljö och omvärld desto lättare är det att ta fram policyåtgärder som ger avsedd effekt i den rätta målgruppen.

Att fatta ett beslut vars effekter är väl kända kan vara oväntat svårt. I takt med att informationsmängden ökar synliggörs både de som gynnas och de som missgynnas av beslutet. Att påverka människors beteende kritiseras ofta som någonting i grund och botten oetiskt. Ännu mer etiskt tvivelaktigt är ändå att fatta beslut utan att känna till eller vilja veta beslutens konsekvenser. Diskussionen om konsekvenserna lyfter också bättre fram huruvida policyåtgärderna är etiskt försvarbara.

Mängden information om policyåtgärdernas effekter ökar hela tiden, men ibland saknas en systematisk koppling mellan datainsamlingen och utvärderingen av åtgärderna. Det är inte lätt att hitta de rätta metoderna och ställa de rätta frågorna, och ofta saknas också den nödvändiga kompetensen för utvärderingarna.

Det behövs forskare och tjänstemän som påminner om vikten av gedigna konsekvensbedömningar och utreder policyåtgärdernas effekter på människors beteende. Likaså behövs det beslutsfattare som vet hur de ska utnyttja den tillgängliga informationen och vågar fatta verkningsfulla beslut.