När kriget tyngde mitt sinne fördjupade jag mig i ett kärt ämne – historia: hur den 120 år gamla revisionsrätten under fortsättningskriget blev Statens revisionsverk. Förändringen var mer än en namnändring: den handlade om en omfattande ändring av tänkesättet.
Skribent
När vinterkriget började 1939 hade Finland i drygt hundra års tid haft ett revisionsverk som noggrant granskat statens räkenskaper. Närmare bestämt var det dock inte Statens revisionsverk som skötte uppgiften, utan revisionsrätten. När Finland anslöts till Ryssland i början av 1800-talet bröts kontakten med den svenska byråkratiska apparaten. Autonomin medförde att egna institutioner grundades i Finland.
Storfurstendömet Finland hade en egen separat ekonomi som senaten skötte under generalguvernörens överseende. Det behövdes också ett organ som övervakade och granskade användningen av medel. Enligt rysk och centraleuropeisk kutym ansågs revisionsverksamheten vara jämförbar med verksamheten i en domstol. Revisionsrätten, som grundades 1824, dömde redovisningarna till riktiga eller vid behov felaktiga. Ett sådant granskningsorgan som tog intryck av rättsväsendet avvek från den svenska ämbetsverkstraditionen. Revisionsrättstraditionen med ryskt påbrå fortsatte i Finland i över 120 år, fram till de senaste krigen.
Kriget ökade behovet av revision och förändrade revisionens natur
Lärdomen av vinterkriget var att den offentliga ekonomins behov av granskning ökar markant under krigstid. Vid sidan av revisionsrätten grundades i början av fortsättningskriget 1941 ett ämbetsverk med namnet Krigshushållningsrevisionen, som skulle granska de militära utgifterna. Krigsföringens utgifter hade stor betydelse för statsfinanserna, för att inte tala om nationalekonomin, då nästan en tredjedel av arbetskraften var direkt knuten till kriget och den resterande delen till stor del stödde krigsinsatserna indirekt.
Namnet Krigshushållningsrevisionen (Sotatalouden tarkastus) var ingen slump. Dels ville man undvika svecismer, dels undvika efterleden ”rätten”, dvs. hänvisningen till domstol. Krigshushållningsrevisionen var heller inte särskilt intresserad av att döma räkenskapernas riktighet eller felaktighet. Däremot betonades frågor om ändamålsenlighet och ekonomisk effektivitet. Personalen i Krigshushållningsrevisionen bestod inte av jurister så som i revisionsrätten; de flesta av det nya ämbetsverkets revisorer var ekonomie kandidater.
Krigshushållningsrevisionen var verksam 1941–1947, men erfarenheterna av den hade mer långtgående konsekvenser. Finlands självständighet kvarstod och 1947 tog en kommitté ställning till revisionsrättens nuläge och till framtidens krav i den nya situationen. De offentliga finansernas betydelse för nationalekonomin växte oavbrutet. En grupp som leddes av Statskontorets generaldirektör och som övervägde reformen kom fram till att den växande offentliga ekonomin kräver mer än traditionell granskning, dvs. så kallad kameral revision. Kommittén ansåg att den kunde ersättas av sådana revisioner som utförs på ort och ställe, dvs. så kallade granskningar av ändamålsenligheten. Det nya revisionsslaget som avvek från den traditionella redovisningsrevisionen, fick sedan bära det här namnet under den första tiden.
Kommitténs arbete ledde till att lagen om revisionsverksamhet ändrades. I den nya lagen frångick man namnet revisionsrätten och ersatte det med Statens revisionsverk – ett byråliknande namn i anglosaxisk stil. Det engelska namnet var till en början State Audit Office of Finland, tills det fick sin nuvarande form: National Audit Office of Finland. Namnet Statens revisionsverk används fortfarande och trots lagändringarna är även de uppgifter som fastställdes 1948 fortfarande de samma. Enligt den tidigare lagen och den nuvarande lagen från 2001 ska verket granska lagligheten av och ändamålsenligheten i statsfinanserna samt iakttagandet av statsbudgeten.
Vi står inför något nytt, vad förändras härnäst?
Revisionsverkets uppgifter har varit rätt likartade i över 70 år. Uppgifternas prioriteringar och deras resursandelar har varierat något, men granskningen av ”ändamålsenligheten” har blivit en bestående del av revisionsverket. För närvarande går sådana revisioner under namnet effektivitetsrevision. Inte heller redovisningsrevisionen dömer längre vad som är rätt eller fel, också den beaktar ändamålsenligheten.
Numera är revisorerna sällan jurister. Utöver examina inom ekonomi har andelen examina inom nationalekonomi, samt förvaltnings- och samhällsvetenskap ökat markant. Dessutom har några revisorer ingenjörsexamen.
Coronakrisen, som började för ett par år sedan, förändrade många etablerade tillvägagångssätt i samhället. Inom till exempel förvaltningen ökade produktionen och utnyttjandet av uppföljningsinformation betydligt och i skolvärlden och på många kontor övergick man plötsligt till distansarbete. Det krig som nu har inletts i Europa kan förändra verksamheten på ett sätt som vi inte nödvändigtvis kan förutse.
Både coronakrisen och ett starkare försvar ökar de offentliga utgifterna, vilket påverkar samhället på många plan och kanske även revisionsverksamheten. Sinnet börjar söka nya alternativ för den nuvarande verksamheten och läget är gynnsamt även för snabba förändringar. I stället för att bli handlingsförlamad är det bäst att fortsätta arbeta. Samtidigt kan man fundera på vad som kunde göras annorlunda, så att vi kan fortsätta även efter den här krisen. Förhoppningsvis är det inte bara sorg och fasa vi har i vårt bagage efteråt, utan också nya lärdomar.
Källor
Revisionsverkets historik ”Valtiontalouden tarkastusvirasto 1824–1974”
Revisionsverkets historik ”Valvontaa varoille – vastinetta rahoille, Valtiontalouden tarkastusvirasto 1974–2000”
