Översikt: Samarbete höjer effekten av säkerhetsmyndigheternas verksamhet – utmaningen är knappa resurser samt tillräcklig och enhetlig styrning

Statens revisionsverks översikter behandlar samhällsfrågor som ingår i riktlinjerna i regeringsprogrammet eller är på annat sätt aktuella i ljuset av information från revisionsverket och andra parter. Slutledningen från granskningar inom Inrikesministeriets och delvis även Social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområden är att samarbetet mellan säkerhetsmyndigheter fungerar bra, speciellt på lokal nivå. Resurser har skurits ner redan under en längre tid, vilket å ena sidan har ökat samarbetsviljan, men å andra sidan försvagat möjligheterna till samarbete i praktiken. Revisionsverket anser att Inrikesministeriet bör stärka myndighetsstyrningen och utvärdera verksamhetens och myndighetssamarbetets effektivitet. Social- och hälsovårdsministeriet bör förtydliga instruktionerna för den prehospitala akutvården.

Sammanfattning

Säkerhetsläget i Finland har blivit allt mer diversifierat. Ändringarna i säkerhetsmiljön har varit och kan även i framtiden vara snabba och de kan påverka flera olika förvaltningsområden. Samtidigt med ändringarna i säkerhetsläget har säkerhetsmyndigheterna redan länge tampats med ett förhållandevis stramt resursläge. I Statsrådets redogörelse för den inre säkerheten från 2016 konstateras följande: ”Den inre säkerhetens krympande resurser är i strid med säkerhetsmyndigheternas ökande och allt med komplicerade uppgifter, medborgarnas förväntningar samt omvärldens snabba förändring.”

Upprätthållande och hantering av den inre säkerheten kräver omfattande och nära samarbete mellan myndigheterna, organisationerna och näringslivet. Enligt revisionsobservationer är samarbetet mellan säkerhetsmyndigheterna fungerande och väl inövat. Däremot minskar befogenhetsbegränsningar myndigheternas möjligheter till samarbete. Myndigheterna har knappa resurser för verksamhet inom den inre säkerheten, vilket har bidragit till aktivare samarbete och motiverat myndigheter att utveckla samarbetet. Ibland har resursbrist också varit orsaken till att parter har dragit sig från samarbete. Samarbetet kan eventuellt göras bättre genom att mer systematiskt ange målen och de behövliga resurserna för samarbetet samt utvärdera de fördelar som uppnås. God samordning bidrar också till att samarbetet ger resultat.

Revisionsverket har i revisionerna noterat att styrningen av myndigheterna har försvagats under 2010-talet. Det var fallet bland annat inom trafikövervakningen och myndighetssamarbetet i glesbefolkade områden. De indikatorer som används vid resultatstyrningen är allmänt taget illa lämpade för styrning av myndighetssamarbete. Inrikesministeriet bör stärka den strategiska styrningen och resultatstyrningen samt utvärdera verksamhetens effektivitet. Styrningen av den prehospitala akutvården har påverkats av bristen på omfattande samarbete mellan Social- och hälsovårdsministeriet och Inrikesministeriet. Social- och hälsovårdsministeriet bör förtydliga sjukvårdsdistriktens anvisningar till nödcentralerna.

Åren 2017–2019 genomförde revisionsverket revisionstemat Medborgarsäkerhet i en föränderlig omvärld. Inom temat, vars fokus var den inre säkerheten, genomfördes tre revisioner och en utredning. Granskningarna Polisens trafikövervakning, Styrningens inverkan på hur den prehospitala akutsjukvården fungerar och Myndighetssamarbete i säkerhetstjänster för glesbefolkade områden, och utredningen var Myndighetssamarbete – fokus på Inrikesministeriets förvaltningsområde. Motiveringen för inriktningen av revisionerna var de erkänt knappa resurserna för de myndigheter som svarar för den inre säkerheten samt de allt mer krävande verksamhetsbetingelserna.

Myndighetssamarbetets utformning är situationsberoende

Det är svårt att ge en allmän definition av myndighetssamarbete. Det föreskrivna samarbetet mellan myndigheter kan omfatta gemensam planering eller överlåtelse av olika slags resurser till en annan myndighets bruk. Myndighetssamarbete kan ses som sådan verksamhet mellan myndigheter som syftar till att uppnå besparingar och effektivare användning av resurser. Det kan också betraktas som av behörig myndighet samordnad verksamhet genom vilken myndigheterna och andra som auktoriserats eller ålagts att samarbeta arbetar för att uppnå de uppställda målen. I detta fall anknyter myndighetssamarbetet till en viss verksamhet eller kontext där de medverkande parterna har exakt specificerade roller.

Myndighetssamarbete kan också avse olika verksamhetsformer, det kan vara långsiktigt eller av projektkaraktär och dess utformning samt deltagarantal kan variera. Samarbete förekommer både inom och mellan förvaltningsområden. Det kan utgå från en lag eller en viss omständighet, eller någonting däremellan. Trots de otaliga olika samarbetsformerna är det oftast lätt att bilda sig en uppfattning om vad samarbetet innehåller. Eftersom det är fråga om ett så flexibelt begrepp tillgrips samarbete ofta som en lösning i situationer som kräver någon form av respons. I praktiken är det ändå viktigt att man fastställer exakt vad samarbetet ska omfatta. Annars är det omöjligt att avgöra hur mycket resurser som ska reserveras för samarbetet eller hur mycket resurser som kan användas på det. Vidare, om det inte går att fastställa resursåtgången är det svårt att bedöma mervärdet av samarbetet.

Fungerande samarbete hjälper säkerhetsmyndigheterna

Ofta görs varken en systematisk bedömning av fördelarna med samarbetet eller en transparent granskning av de använda resurserna eller kostnaderna för samarbetet. Förståeligt nog är det en svår uppgift. Centralförvaltningen har följt upp myndighetssamarbetet främst genom uppgiftsmängden. En kostnads-nyttoanalys skulle ge information med vilken samarbetet kan motiveras.

Myndighetssamarbetet i glesbefolkade områden har bara följts upp via uppgiftsmängden. Nyttan eller effekten av myndighetssamarbetet har inte utvärderats systematiskt, vilket innebär att dessa uppföljningsmål är ouppfyllda. Nyttan av myndighetssamarbetet har dock konkretiserats i den praktiska verksamheten genom att myndigheterna fått bättre servicekapacitet och bättre kunnat sköta snabba hjälpinsatser. Lokala myndigheter och centralförvaltningen ser på behovet av och nyttan med myndighetssamarbete oftast ur ett praktiskt perspektiv. Utan samarbete mellan myndigheter är det omöjligt att sköta uppdrag till exempel i glest befolkade områden, där myndigheterna har ont om resurser. Orsaken till fortsatt samarbete ansågs vara just att parterna drar nytta av ömsesidigt stöd.

Samarbetet mellan hemvård och den prehospitala akutvården är fungerande, där det förekommer. Dessvärre är samarbetet otillräckligt och sker för det mesta sporadiskt och i enskilda fall, trots att klienterna är desamma. Inom både hemvården och akutvården är man medvetna om bristerna i samarbetet. Oftast anknyter samarbetet till vårdrutiner för enskilda klienter. Mest samarbete sker nattetid och för klienter som lätt ringer jouren och använder mycket akutvårdstjänster. Regelbundna nätverksmöten på ledningsnivå ordnas däremot sällan. I centralorter samarbetar akutvården och hemvården mer sällan än i glesbygden.

Myndigheterna arbetar i en snabbt föränderlig omvärld där förvaltningsövergripande samarbete spelar en viktig roll. Mängden information och ärenden som behöver hanteras har ökat och situationer kräver snabbare reaktionsförmåga. Förutom att uppdragen har fått en allt mer internationell karaktär har deras antal också ökat. Här framhävs betydelsen av informationsutbyte som påverkas av den digitala verksamhetsmiljön. Det kan konstateras att samarbete på sätt och vis är normen. Verksamheten inom säkerhetssektorn är samarbetsbetonad. Utifrån revisionerna inom temat fungerar samarbetet inom Inrikesministeriets förvaltningsområde väl, speciellt på det operativa planet.

Tydliga mål och tillräcklig samordning är viktiga för gott myndighetssamarbete – befogenhetsgränserna behöver ses över

Enligt utredningen av myndighetssamarbetet är samarbetet inom säkerhetssektorn på lokal nivå fungerande och väl inövat. Parterna känner varandra och kan samarbeta på ett sätt som ger resultat. Tydliga mål är en förutsättning för framgångsrikt samarbete. Dessutom bör samarbetet ge nytta till alla parter. Samarbetets yttersta syfte är att generera sådant mervärde som parterna inte ensamma kan uppnå. God samordning bidrar också till att samarbetet ger resultat. Samordningsansvaret blir lättare om verksamheten föreskrivs i lag eller någon annan bestämmelse eller utgår från ett uppdrag. Till de centrala målen med och fördelarna av samarbetet hör att parterna utbyter information och skapar en gemensam lägesbild. Genom att dokumentera och sprida bästa praxis för samarbete kan man främja gott samarbete även i framtiden.

Vid kartläggningen av samarbetet mellan säkerhetsmyndigheter i glesbefolkade områden konstaterades att befogenhetsbegränsningar minskar myndigheternas möjlighet till samarbete. Majoriteten bland myndigheter som verkar i glesbefolkade områden upplevde att möjligheterna till myndighetssamarbete begränsas mest av befogenhetsfrågor och skillnader i myndigheternas uppdrag. I praktiken kan myndigheterna långt ifrån alltid ta över uppdrag av varandra. Utmaningarna för myndighetssamarbetet framträder speciellt i situationer där det tar tid för en myndighet att ta sig till platsen.

Genom att utveckla och omvärdera befogenheter kan man skapa effektivt och äkta myndighetsövergripande samarbete. Som exempel kan nämnas fördelningen av akutvårdens och polisens uppgifter: Kan det tänkas att polisen fungerar som en förstainsatsenhet och akutvårdarna har rätt att använda maktmedel i sitt arbete? Utvecklingsidéer fastnar dessvärre ofta i lagstiftning och organisationskulturer, och det är inte lätt att hitta en lösning på dem.

Myndighetssamarbetet fungerar när det gäller gemensam skötsel av uppgifter, fördelning av dem eller ömsesidigt stöd. Problem som har att göra med knappa resurser, kompetens och befogenhetsgränser kan inte förbigås och problem att få snabb hjälp i avlägsna områden kan varken skjutas undan eller lösas enbart genom en allmän betoning av samarbete. Myndighetssamarbetets kapacitet att trygga snabb hjälp är begränsad, framförallt i uppgifter som rör den allmänna ordningen och säkerheten. Utöver tillräckliga befogenheter ska myndigheterna även ha tid och möjlighet att ge varandra stöd. Förutsättningarna för samarbetande myndigheter bör förbättras genom utbildning och upprätthållande av kompetensen.

Tydliga strukturer och en långsiktig verksamhetsstyrning kan i framtiden stödja säkerhetsplaneringen och de regionala myndigheternas samarbete. Enligt utredningen av myndighetssamarbete är statsförvaltningen med avseende på sin uppbyggnad inte anpassad till behoven av samarbete. Däremot stärker myndigheternas smidiga och praktiskt inriktade verksamhet samarbetet.

Enligt revisionerna är myndigheternas knappa resurser för den inre säkerheten en av orsakerna till det aktiva samarbetet mellan myndigheter. Man har på sätt och vis försökt kompensera resursbristen genom samarbete. Knappa resurser ger inte nödvändigtvis bättre fungerande samarbete på lång sikt, men de kan mycket väl påverka attityderna och skapa ett positivt samarbetsklimat.

Revisionerna lyfte fram det svåra i att samordna myndighetsverksamhet, ekonomi och resurser

Säkerhetsmyndigheternas knappa resurser har väckt oro redan länge. Frågan diskuteras bland annat i Statsrådets redogörelse för den inre säkerheten från 2016. Polisens resurser har varit mycket på tapeten i den offentliga debatten, liksom också ökningen av outredda brott. Jämfört med polisen har Gränsbevakningsväsendet det inte bättre ställt med resurser, och Nödcentralsverket arbetar också med strama resurser. Säkerhetsmyndigheterna har ont om resurser, vilket strider mot den ökande mängden av allt mer komplicerade uppdrag. Många av uppdragen är dessutom förvaltningsövergripande.

År 2010: 7 841 årsverken, 1 028 uppdrag. År 2011: 7 653 årsverken, 1 064 uppdrag. År 2012: 7 546 årsverken, 996 uppdrag. År 2013: 7 512 årsverken, 1 009 uppdrag. År 2014: 7 426 årsverken, 1 047 uppdrag. År 2015: 7 359 årsverken, 1 042 uppdrag. År 2016: 7 220 årsverken, 1 048 uppdrag. År 2017: 7 149 årsverken, 1 055 uppdrag. År 2018: 7 202 årsverken, 1 074 uppdrag.
Figur 1. Polisens årsverken och antal uppdrag inom allmän ordning och säkerhet 2010–2018. Källa: Statens budgetpropositioner.

En av de största utmaningarna för polisverksamheten är att anpassa verksamheten och ekonomin till de knappa resurserna och omvärldsförändringarna. Polisens verksamhet är mycket personalintensiv och beroende av antalet poliser för att vara framgångsrik. Finland har en lägre andel poliser i förhållande till befolkningen än de övriga nordiska länderna. I Tyskland är antalet poliser i förhållande till befolkningen dubbelt större än i Finland.

Trafikövervakning är ett av polisens verksamhetsområden där resurserna har minskat kraftigt. I revisionen av trafikövervakningen konstaterades att antalet årsverken inom trafikövervakningen minskade med cirka 17 procent åren 2012–2018. Samtidigt ökade trafikvolymen. Polisens knappa resurser avspeglas i att mängden trafikövervakning minskar och resurser används delvis på att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

År 2010: 2 824 årsverken, 12 100 gränskontroller. År 2011: 2 814 årsverken, 14 700 gränskontroller. År 2012: 2 790 årsverken, 16 500 gränskontroller. År 2013: 2 748 årsverken, 17 800 gränskontroller. År 2014: 2 685 årsverken, 16 200 gränskontroller. År 2015: 2 679 årsverken, 13 800 gränskontroller. År 2016: 2 645 årsverken, 13 700 gränskontroller. År 2017: 2 635 årsverken, 14 500 gränskontroller. År 2018: 2 725 årsverken, 15 300 gränskontroller.
Figur 2. Gränsbevakningens årsverken och antal gränskontroller 2010–2018. Källa: Statens budgetpropositioner och Gränsbevakningsväsendets bokslut.

I Statsrådets redogörelse för den inre säkerheten från 2016 konstaterades att myndigheternas resursläge var svårt. Aktionsberedskapstiderna ansågs vara ställvis ohållbart långa i avsides belägna kommuners polistjänster. Enligt redogörelsen var Gränsbevakningsväsendet på väg att bli den enda handlingskraftiga myndigheten i de glest bosatta områdena vid östgränsen och kusten, men även dess verksamhetsbetingelser påverkades av anpassning av verksamheten. I glesbygder har man försökt trygga snabb assistans utgående från principen om närmaste patrull. Enligt revisionen sköter myndigheter uppgifter för varandras räkning dock endast sällan. Detta beror delvis på att resursbristen begränsar verksamheten. En annan begränsning är myndigheternas begränsade befogenheter. Ytterst är det gränsbevakningarnas resurser och antal uppdrag som avgör hur mycket de kan satsa på olika former av myndighetssamarbete. Resursbrist kan med andra ord leda till att parter drar sig från samarbete. Ribban för att utse personer till samarbetsgrupper som kräver en arbetsinsats ställs högt. Det är möjligt att resursbristen ökar samarbetsbenägenheten upp till en punkt, men därefter fokuserar myndigheterna på att rikta in de knappa resurserna på sina egna lagstadgade uppgifter. Till exempel polisen har dragit sig ur medverkan i första insatser med åberopande av knappa resurser.

År 2010: 828 årsverken, antalet uppdrag anges inte i figuren. År 2011: 828 årsverken, 1 670 uppdrag. År 2012: 735 årsverken, 1 647 uppdrag. År 2013: 691 årsverken, 1 678 uppdrag. År 2014: 647 årsverken, 1 740 uppdrag. År 2015: 615 årsverken, 1 733 uppdrag. År 2016: 601 årsverken, 1 760 uppdrag. År 2017: 607 årsverken, 1 790 uppdrag. År 2018: 607 årsverken, 1 837 uppdrag.
Figur 3. Nödcentralsverkets årsverken och antal förmedlade uppdrag 2010–2018. Källa: Statens budgetpropositioner.

Det saknas exakta data om myndigheternas resurser. Det finns ingen systematisk statistik över data och resurser från den prehospitala akutvården. Statistikföringen försvåras av att sjukvårdsdistrikten har ordnat den prehospitala akutvården på olika sätt. Det brokiga servicesystemet försvårar också datainsamlingen på lokal nivå. Statistiken ger inte tillräcklig information om exempelvis de verkliga kostnaderna för den prehospitala akutvården. Det gäller att ta fram mätare för den prehospitala akutsjukvården så att det på ett tillförlitligt sätt är möjligt att utvärdera effekterna, kostnaderna och kvaliteten på servicen vid olika akutvårdsuppdrag. Detta skulle stödja ett systematiskt resursutnyttjande. Det görs inte heller någon systematisk utvärdering av resursanvändningen inom myndighetssamarbetet och nyttan av samarbetet.

Mindre styrning av myndigheternas verksamhet under 2010-talet

Utifrån revisionerna fanns det brister i styrningen av myndigheternas verksamhet ifråga om bland annat fortlöpande, tydlig och tillräcklig styrning. Indikatorerna inom resultatstyrningen var ofta inexakta och prestationsfokuserade.

Den strategiska styrningen av trafiksäkerheten och trafikövervakningen har minskat sedan 2015. Kommunikationsministeriet och Inrikesministeriet drog inte längre upp gemensamma riktlinjer för utveckling. Statsrådets principbeslut om riktlinjer för trafiken (2016) innehåller endast få riktlinjer för polisens trafikövervakning. Vid revisionstidpunkten innehöll styrdokumenten för trafiksäkerheten inga riktlinjer för utveckling av polisens trafikövervakning. Detta har sedermera åtgärdats.

Centraliseringen av den operativa styrningen av trafikövervakningen till Polisstyrelsen har tilldelats knappa resurser och enligt de polisinrättningar som varit föremål för styrning har styrningen varit otillräcklig speciellt gällande tolkning av lagstiftningen. Styrfunktionen i sig har ordnats på ett logiskt sätt och ansvarsfördelningen inom den är ändamålsenlig och tydlig. Däremot behövs det stöd för verksamheten från både det behöriga ministeriet och de tväradministrativa aktörerna i form av riktlinjer för utveckling av trafikövervakningen och trafiksäkerheten. För närvarande finns det få riktlinjer, vilket påverkar planeringen av styrningen.

Styrningen av myndighetssamarbetet i glesbefolkade områden var aktiv och innehållsmässigt enhetlig åren 2006–2014. Målen i de riksomfattande programmen var likartade från år till år. Sedan 2004 har anvisningar och riktlinjer som direkt eller indirekt anknyter till utveckling av myndighetssamarbetet skrivits in i 20–30 publikationer från centralförvaltningen. Fokusområden vid utveckling av säkerheten var säkerhetsplaneringens roll vid etablering av samarbete, effektiv resursanvändning genom myndighetssamarbete samt organisationers och medborgarnas engagemang i att främja säkerheten.

Samordnad styrning av myndighetssamarbetet försvåras av skillnader i aktörernas organisationer och styrningssystem, vilket har gjort det svårt att integrera samarbetsmålen i det praktiska arbetet. Myndigheterna i kommunerna och ute på fältet är för närvarande inte speciellt väl insatta i de mål som ställts på myndighetssamarbetet i glesbefolkade områden. Åren 2015–2019 hade ingen aktör ålagts ett tydligt ansvar för utveckling av den lokala och regionala säkerheten och framförallt ledning av utvecklingsarbetet. Därmed tynade styrningen av säkerhetsplaneringen. De tidigare målen och skyldigheterna för planeringen gäller dock fortfarande. Situationen har avhjälpts genom att styrningen av säkerhetsplaneringen återupptogs i början av 2019.

Styrningen av den prehospitala akutvården påverkas att Social- och hälsovårdsministeriet och Inrikesministeriet har haft väldigt litet samarbete på detta område. Bristen på samarbete avspeglas bland annat i att de viktigaste myndighetsanvisningarna inte har samordnats och att de därför lämnar utrymme för olika tolkningar. Aktörerna inom den prehospitala akutvården anser fortfarande att den vägledning som de har fått är oenhetlig, otydlig och otillräcklig. Oklara anvisningar försvårar exempelvis nödcentraljourernas riskbedömningar samt samarbetet mellan jourpersonalen och akutvårdsenheterna. Experter inom prehospital akutvård önskade att Social- och hälsovårdsministeriet skulle ge gemensamma riktlinjer om bland annat att inte transportera patienter, vårdanvisningar, medicininstruktioner och utbildning. I synnerhet sjukvårdsdistriktens anvisningar om flyttning av patienter och larmanvisningar behöver förtydligas.

De indikatorer som används vid resultatstyrningen är ofta otillräckliga för bedömning av myndighetssamarbetets resultat. Oftast mäter de den operativa effektiviteten, snarare än fördelarna och konsekvenserna för samhället. De är oexakta och kan därför inte användas för bedömning av samarbetets resultat och effekter. Eftersom målen dessutom är formulerade i allmänna ordalag och i passiv, är det svårt att följa dem och rikta resultatansvaret på rätt aktör. Inrikesministeriet arbetar för närvarande med att förbättra resultatstyrningen.
Resultatstyrningen gällande polisens trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbetet minskade 2014–2018. Eftersom trafikövervakning inte nämnts i de strategiska styrdokumenten har Inrikesministeriet och Polisstyrelsen inte haft tillräckliga grunder för uppställande av resultatmål. Detta beror delvis på att resultatstyrningen har riktats åt ett mer strategiskt håll, så att man i resultatstyrningen prioriterar de områden som nämns i regeringsprogrammet eller områden som kräver särskild förändring. Principerna för resultatstyrningen förutsätter dock även resultatstyrning av basverksamheten.

Resultatavtalen med polisinrättningarna innehåller endast allmänna omnämnanden om myndighetssamarbete i glesbefolkade områden. Vid resultatstyrningen av Gränsbevakningsväsendet har säkerhetsfrågor i glesbefolkade områden tagits upp mer omfattande än för polisinrättningarna, eftersom säkerhetstjänster i glesbygden hör till Gränsbevakningsväsendets samhällsmål.

Rekommendationer för utveckling av styrningen är under beredning

Enligt rekommendationer från revisionerna under temat Medborgarsäkerhet bör Inrikesministeriet bland annat stärka den strategiska styrningen och resultatstyrningen samt utvärdera verksamhetens effektivitet. Ministeriet bör säkerställa att styrningen av säkerhetsmyndigheternas samarbete är innehållsmässigt sammanriktad. Hanteringen och planeringen av den regionala och lokala säkerheten bör styras så att verksamheten får en tydligare struktur och ansvarsfördelning. Samarbetets innehåll bör utvecklas i enhetligare riktning exempelvis genom att förena praxis i beredskaps- och säkerhetsplaneringen. Social- och hälsovårdsministeriet bör å sin sida se till att sjukvårdsdistriktens anvisningar till nödcentralerna förtydligas och förenhetligas. I ett projekt kan man förslagsvis ställa upp exakta mål för samarbetet, mäta användningen av resurser och noggrannare utvärdera de erhållna fördelarna. Resultaten ska dokumenteras systematiskt för att sedan användas för uppföljning och utveckling av samarbetet överlag.

Inrikesministeriet har på sistone vidtagit åtgärder för utveckling av styrningen inom förvaltningsområdet. Styrningssystemet sågs över 2018–2019 i ett projekt som avslutades våren 2019. De i regeringsprogrammet fastställda målen beaktas i koncernstrategin och sektorernas separata strategier. Det koncernstrategiska perspektivet har överlag stärkts. Ministeriet har också arbetat för att utveckla resultatstyrningsprocessens innehåll och kvaliteten på de relaterade dokumenten i sin verksamhets- och ekonomiplan. Inrikesministeriet och polisstyrelsen arbetar för närvarande på att förbättra effekten av indikatorerna för trafikövervakningen.

I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ingår en skrivning om att regeringen ska utarbeta ett principbeslut om trafiksäkerheten för att Finland ska uppfylla EU:s nollvision 2050. Enligt visionen ska antalet dödsfall i trafiken vara noll 2050. Kommunikationsministeriet inledde beredningen av en trafiksäkerhetsstrategi i slutet av 2019. Syftet med strategin är en övergripande förbättring av trafiksäkerheten. Strategin ska färdigställas vid utgången av 2021. För polisens trafikövervakning och trafiksäkerheten utarbetas dessutom en handlingsplan som stödjer trafiksäkerhetsstrategin. Planen ska styra polisens verksamhet med målet att skydda människor, egendom och miljön. Detta är också den andra prioriteringen i koncernstrategin för Inrikesministeriets förvaltningsområde. I budgetmanglingen hösten 2019 beslutade regeringen att stegvis öka antalet poliser till 7 500 årsverken före 2022. Regeringen föreslog tilldelning av extra anslag på 7,5 miljoner euro för detta 2020 och en höjning av anslagen till 18 miljoner euro 2023.

Styrning för upprättande av säkerhetsplaner återupptogs i början av 2019 genom riktlinjedokumentet Säkerhet överallt. Enligt Inrikesministeriets riktlinjer Säkerhet överallt är säkerhetsplaneringen för kommunen ett verktyg för att ordna de uppgifter som syftar till att främja invånarnas säkerhet och välfärd. För säkerhetsmyndigheterna ger säkerhetsplaneringen möjlighet att sköta de lagstadgade uppgifterna i samarbete med andra. Säkerhetsplaneringen försvåras sannolikt av den halvfärdiga beredningen av vårdreformen.

Andra viktiga utvecklingsprojekt inom styrning av verksamheten är säkerhetsmyndigheternas gemensamma fältledningssystem, som ska implementeras inom kort och också omfattar den prehospitala akutvården. Inrikesministeriet kommer också att ställa upp ett resultatmål för regionförvaltningsverken gällande regionalt enhetlig beredskap och säkerhetsplanering. Brottspåföljdsmyndigheten och polisen har utrett utveckling av samarbetet. Avsikten är bland annat att ändra lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet så att Brottspåföljdsmyndigheten räknas till samarbetsmyndigheterna.

Observationerna från temat Medborgarsäkerhet i en föränderlig omvärld kan sammanfattas i att det finns grunder för god medborgarsäkerhet, men att styrningen av och resurserna för verksamheten utgör en utmaning. Inrikesministeriet har genomfört eller genomför projekt för utveckling av styrningen och arbetar också för att effektivisera samarbetet.

Aktuella lagstiftningsprojekt inom myndighetssamarbete (Lagstiftningsplan 2020 för statsminister Marins regering):

  • RP med förslag till lagstiftning om ordnande av samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och polisen samt förhindrande av kriminalitet under häktningstiden och upprätthållande av anstaltssäkerheten: Det föreslås att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter från Brottspåföljdsmyndigheten ska ändras för att säkerställa att uppgifter som ingår i polisens eller en annan förundersökningsmyndighets befogenheter utförs på behörigt sätt. Lagen om samarbete mellan polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet (PTG) ska enligt förslaget ändras så att Brottspåföljdsmyndigheten kan delta i PTG-enhetens verksamhet. Regeringsproposition till riksdagen i februari 2020.

  • RP med förslag till lag om ändring av lagen om centralen för utredning av penningtvätt och till vissa lagar som har samband med den: Syftet med direktivet om bekämpning av penningtvätt är att förbättra möjligheterna för de myndigheter som utreder penningtvätt och de myndigheter som svarar för att förebygga, avslöja, utreda eller lagföra brott när det gäller allvarliga former av brottslighet att få tillgång till finansieringsuppgifterna för att förbättra dessa myndigheters beredskap att undersöka ekonomisk brottslighet och att främja samarbetet mellan myndigheterna. Enligt direktivet ska medlemsstaterna utse de nationella behöriga myndigheter som har befogenheter att komma åt bankkontoregistren och göra sökningar i dem. I direktivet regleras informationsutbytet mellan de myndigheter i medlemsstaterna som utreder penningtvätt samt informationsutbytet mellan Europol och de myndigheter som utreder penningtvätt. Regeringsproposition till riksdagen i september 2020.

  • RP med förslag till lag om försvarsmaktens handräckning till polisen och till vissa lagar som har samband med den: Det föreslås att det stiftas en ny lag om försvarsmaktens handräckning till polisen. De bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets handräckning till polisen som finns i gränsbevakningslagen ändras på motsvarande sätt. Avsikten är att förtydliga och uppdatera bestämmelserna så att de bättre motsvarar de förändrade kraven i säkerhetsmiljön. Det föreslås också att polislagen och lagen om försvarsmakten ska ändras. Regeringsproposition till riksdagen i november 2020.

kategorier